Viltspår med Lilly Elgström, K-C och Vilda

En berättelse om hur jag och K-C blev sålda på viltspår samt hur vi uppnådde viltspårchampionat.

Jag och KC har hållit på med viltspår sedan 1997. Intresset väcktes på ett läger som SRRS Stockholm anordnade på Härjarö. På det lägret fick vi lära oss att lägga spår till våra hundar av varierande svårighetsgrad.

Efter det lägret var både jag och K-C helt sålda. När sedan vår ras (1998) fick möjlighet att ta viltspårchampionat, började vi träna stenhårt. Jag beställde även "regler för viltspårprov" från SKK. I dessa regler framgår det vad som gäller för de olika klasserna, anlagsklass och öppen klass. Som parentes kan nämnas att det inte är givet att alla raser kan bli viltspårchampions, det ansöker moderklubben om hos SKK. Jag fick även tips om 2 instruktörer som jag ringde upp. Kan man ingenting själv om viltspårträning, går det bra att kontakta någon av jakthundsklubbarna där man bor ( se SKK,s hemsida) taxklubben, dreverklubben etc, de brukar anordna både prov och kurser. Det är endast SKK specialklubbar för jakthundar som får anordna officiella prov.

Efter det att vi klarat anlagsklassen började vi träna för öppen klass. I öppenklass ingick skott till min fasa, K-C var nämligen skotträdd. Men med hjälp av en mycket erfaren instruktör som tränar jakthundar, kom hon till sist över sin rädsla. (idag kan hon höra både smällare och fyrverkerier utan att reagera nämnvärt)

Efter att ha fått de 3 "ettorna" som krävs, (utdelade av minst 2 olika domare) fanns det dock ett krux till, K-C är inte helt korrekt, hon har ett ridgefel.

För att ha möjlighet till en championtitel i viltspår, måste man, förutom de 3 "ettorna", få lägst en 2:a i kvalitetsbedömning på en officiell utställning efter 15 månaders ålder.

Varför det är på det viset är för att hunden skall vara rastypisk, hunden bedöms och tilldelas pris efter sin exteriör och mentalitet i jämförelse med standardens krav, utan hänsyn till övriga i klassen deltagande hundar. Ett 2:a pris kan man få om hunden är "en i typ och byggnad god hund, vars exteriöra fel inte är mer framträdande än att den kan sägas vara ett gott avelsresultat". Eftersom ridgefel inte är diskvalificerande utan skall bedömas utifrån graden av fel, anmälde jag K-C till en officiell utställning. K-C fick sin 2:a och därmed den hett åtrådda viltspårchampiontiteln.

K-C och jag har tävlat en del och har vi även haft möjlighet att få vara med på ett riktigt eftersök, det var spännande vill jag lova!

Vi tränar viltspår regelbundet, dels för den mentala träningens skull men även för att kunna hjälpa jägare som behöver eftersökshundar.

Vi ses i skogen!

Lilly Elgström, K-C och Vilda

Viltspår med Ewy Mattsson och Argos

Jag har blivit ombedd att berätta lite om mina och Argos erfarenheter gällande viltspår.

Viltspår är en rolig aktivitet för både hund och förare. Man börjar att träna inför "Anlagsprov för viltspår". Träningen kan göras med hjälp av lokala ombud.

När du och tränaren anser er redo tar ni kontakt med lämplig rasklubb (ex.vis Tax-, Drever- eller Stövarklubben). Där får man hjälp att hitta lämplig domare och att anmäla sig till ett prov. Man blir sedan kontaktad av domaren och bestämmer med denne tid och plats för ett anlagsprov.

När man klarat anlagsprovet fortsätter man att träna för "Öppen klass Viltspår". Detta tar lite längre tid i och med att det är lite fler olika klurigheter för både hund och förare. Kul, kul! Det är lika roligt för en själv att lära sig hur spåret går bara genom att iaktta sin hund, man ser när det är bloduppehåll, återgång eller vinkel.

Den dagen kommer när det verkligen går upp för hunden vad det hela går ut på och då kan jag bara hålla med om att det går som en dans. Från att man talar om att det är "SPÅR" som gäller, koncentreras det endast på detta och ingenting annat, ända tills hunden står med klöven i munnen vid spårslutet. (Det kan till och med gå ett rådjur över spåret..)

Det är så roligt att se denna utveckling och man växer med sin hund och får en gemensam aktivitet och intresse (det är ju ändå en jakthund vi har att göra med, så det är dess naturliga läggning och egentligen inget konststycke...).

Det blir en liten procedur av det hela, när man tar fram spårselet (som bara används vid dessa tillfällen) förstår hunden direkt vad det är i görningen; - Skynda, skynda, svansen går! Äntligen ska vi jobba.

Sedan kommer dagen när man återigen tagit kontakt med rasklubben och får sin "uppkörningstid" d.v.s träffa en domare för ett prov i "Öppen klass Viltspår". Se mer om Viltspårsregler; http://www.sblk.a.se/Pdf/viltsp02.pdf

Nu gäller det att klara provet 3 ggr för minst 2 olika domare. Domaren tittar bl.a på ert arbetstempo och spårförmåga samt skriver ett protokoll för detta. Glädjen är stor när man klarar sig 3:dje gången och därmed utnämns till SVENSK VILSPÅRSCHAMPION (SVCH).

Jag och Argos vill önska er lycka till och hoppas ni finner samma glädje med viltspår som vi gjorde. På fotot är Argos "ung och grön" och mycket förväntansfull då vi var på vår första sökletarkurs. Detta blev inkörsporten till lite mer allvar och efter ett år utnämndes han till Viltspårschampion!

Hälsningar från Ewy och Argos